Färgglad kritik av konventioner

Den här artikelt från kumlanytt tyckte jag var bra.



Färgglad kritik av konventioner


Idag ska det inte handla om museum och miniatyrrävar, men vi håller fast vid det alltid lika intressanta ämnet kritik.

Jag skulle vilja påstå att jag överlag är en relativt rättskaffens medborgare. Jag köper ekologiskt och rättvisemärkt, betalar tv-licensen (även om jag har mina åsikter runt den), håller upp dörren åt folk, röstar, försöker att alltid möta världen leende och med hyfsat öppet sinne... ja eftersom jag är en sån hyvens medborgare kan listan göras lång.

Bland många saker som får mig att sucka trött eller lägga pannan i bekymrade veck är meningslös eller missriktad skadegörelse. Den typen av skadegörelse som sker utan någon större anledning än att man fick någon konstig lust, eller den missriktade när man tror att man ger igen på något men det egentligen bara drabbar en själv i slutändan. Jag brukar på största allvar skämta om att det värsta jag vet är ren dumhet, ondska kan jag ta för den är åtminstone genomtänkt.

Jag läste en artikel idag på DN Kultur som satte mig i konflikt. En elev på Konstfack är i blåsväder igen, men den här gången är det Konstfack som står för blåsten. För två år sedan sprejade Yonas Millares en Afroditestaty i Konstfacks foajé orange med blåa prickar. Konstfack polisanmälde det hela som vandalism utan att veta att handlingen var en del av ett verk som Millares arbetade på. När Millares handledare fick veta detta uttryckte hon att det var ett dåligt projekt, det var vandalism och Millares ville bara få uppmärksamhet.

Varför tog Millares upp sprayburkarna och färgade Afrodite? Vad ville han med denna färgglada manifestation? Millares förklarar att han riktar kritik mot Konstfacks exteriör och interiör. Kritvit funktionalistisk stil och vita statyer från antiken* - för Millares som har sitt ursprung i Chile representerar det totalitet och makt, de vita statyerna är kolonialmaktsmonument och ett sätt att tysta ursprungsbefolkningen. På Konstfack är alltså bara en vis typ av konst och estetik representerad i miljön och likriktningen i utbildningen ser han som en förlängning på det hela – vit och medelklass, en allvarsam och pretentiös ton. Förutom detta ville Millares sätta mer glädje och liv i rummet. Han rustade sig med sprayburkar för att göra något åt detta. Det faktum att det blev sprayburkar är en liten extra knorr på historien - sprayburkarna står långt ner på den konstnärliga stegen.

Helena Söderberg, prefekt på Institutionen för design, konsthantverk och konst, kommenterar med att Konstfack inte vill stödja skadegörelse eller brottslig verksamhet, således kommer Millares konstverk inte att få ställa ut och att verket inte heller hade relevans. Hon svarar inte på frågan om den kritik som Millares framför genom sin manifestation. Söderberg håller dock med om att konst ska utmana och ifrågasätta, även om den inte ska begå brottsliga handlingar.

Millares tar för övrigt ansvar för sina handlingar och betalar 28 000 kronor för renoveringen av statyn. Han ser detta som ett försök att tysta ner honom och känner sig bara mer sporrad av att jobba med den här typen av frågor.

Så varför hamnade jag i konflikt? Jag håller med Söderberg om att man inte ska begå brottsliga handlingar. Men jag tror att den kritiken som Millares vill rikta mot Konstfack inte är helt oväsentlig. Jag har ingen djupare inblick i verksamheten på Konstfack, hur den bedrivs eller vad målet med utbildningen är annat än att utbilda konstnärer (så jag har ingen åsikt i huruvida Millares skulle ha sökt en annan utbildning). Däremot ska man ha ett kritiskt seende på allt som institutionaliseras, om inte annat för att det inte ska stelna i tiden, bli något slutet eller bli en klubb för inbördes beundran.

Konsthistoriskt finns det många exempel på konstnärer som har reagerat på den rådande konventionen och den tongivande institutionen. Impressionisterna, ledda av bl a Claude Monet (1840-1926), är ett slående exempel på det när de 1874 ställde ut sin egen konst som hade refuserats av salongerna där det akademiska måleriet härskade.

Jag tycker också att sättet som Millares framför sin kritik på, att färglägga Afrodite i hjärtat av den konstnärliga och akademiska utbildningen, är en god poäng för det han vill framföra. Det finns också en humor i handlingen som jag flinar lite åt (och så är jag en anhängare av färg och allt som är färgglatt).

Men det är fortfarande en brottslig handling och det är inte ok. Det går inte att komma ifrån att Millares har ägnat sig åt ”otillåten modifiering” (som Wikipedia benämner som ett sätt att förklara vandalism). Jag kan dock inte komma ifrån att jag tycker att hans handling och intention har en god och genomtänkt grund. Men är det ett bra sätt att framföra den på?

Jag konstaterar att min inre konflikt är löst genom att dra slutsatsen att jag inte har något slutgiltig ställningstagande till händelsen. Men jag är helt övertygad om att det inte är sista gången något sånt här är på tapeten, fortsättning följer med största sannolikhet. Fast å andra sidan, som humanist är jag mer intresserad av diskussionen än det faktiska svaret, hur ska man annars ta sig framåt?

http://www.kumlanytt.se/kulturen.php?subaction=showfull&id=1307031414&archive=&start_from=&ucat=1,12,52&