los de abajo-war 4 peace

American Jesus

slumber - bad religion

magic-mushroom. halvklar

why don't presidents fight the war?

Barbarisms by Barbara with pointed heels
Victorious victories kneel for brand new spanking deals
Marching forward hypocritic and hypnotic computers
You depend on our protection yet you feed us lies from the tablecloth

Everybody's going to the party, have a real good time
Dancing in the desert blowing up the sunshine

Kneeling roses disappearing into Moses' dry mouth
Breaking into Fort Knox stealing our intentions
Hangars sitting dripped in oil, crying, "Freedom!"
Handed to obsoletion still you feed us lies from the tablecloth

Everybody's going to the party, have a real good time
Dancing in the desert blowing up the sunshine
Everybody's going to the party, have a real good time
Dancing in the desert blowing up the sunshine

Blast off, it's party time
And we don?t live in a fascist nation
Blast off, it's party time
And where the fuck are you?

Where the fuck are you?
Where the fuck are you?

Why don't presidents fight the war?
Why do they always send the poor?
Why don't presidents fight the war?
Why do they always send the poor?
Why do they always send the poor?
Why do they always send the poor?
Why do they always send the poor?

Kneeling roses disappearing into Moses' dry mouth
Breaking into Fort Knox stealing our intentions
Hangars sitting dripped in oil, crying, "Freedom!"
Handed to obsoletion still you feed us lies from the tablecloth

Everybody's going to the party, have a real good time
Dancing in the desert blowing up the sunshine
Everybody's going to the party, have a real good time
Dancing in the desert blowing up the sun

Where the fuck are you?
Where the fuck are you?

Why don't presidents fight the war?
Why do they always send the poor?
Why don't presidents fight the war?
Why do they always send the poor?
Why do they always send the poor?
Why do they always send the poor?

Why do they always send the poor?
Why do they always send the poor?
Why do they always send the poor?
They always send the poor
They always send the poo

Read more: SYSTEM OF A DOWN - B.Y.O.B. LYRICS http://www.metrolyrics.com/byob-lyrics-system-of-a-down.html#ixzz1KyAchszo
Copied from MetroLyrics.com

DONT FUCKIN CARE!!!

I DONT FUCKIN CARE!!!

basement

bara så där så att....bra att veta

till alla er "typer"
kom längre i erat medvetande hehe

''''

I MADE IT

HAPPY HAPPY HAPPY ÖVER ATT HA KLARAT UPPSATSEN!!!!!!!!!!!!!WIIIIIIIIIIIHOIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

provocerande/kast

det är fett provocerande att vara sej själv
att inte följa normer och att tro på dej själv
bara så att ni vet!

om ni gör det ändå.

ta ert kast! ;) // millares

silencio

tyst härskarteknik. = mobbing?

kvinnlig dominans?

problemlösning?

artschoolers where art thou?

ho hoo?

its soo white??

mi

school

kan man lära sej om kärlek utan att älska nån?
utan att kyssa nån?
kan man lära sej om sex utan att ligga med nån?
kan man lära sej om aktivism utan att bryta mot lagen?

remix

3

ride on...

Kick Ass

Indian Fire Flies

Burka Blue

Banksy: Wall and Piece

STATEMENT ROADSWORTH / PETER GIBSO

STATEMENT ROADSWORTH / PETER GIBSON

In the fall of 2001 I began painting bicycle symbols around the streets of Montreal, mimicking those that are used to designate the city‘s bike paths. Being a cyclist myself and having spent a lifetime sharing the road with people who by virtue of their steel, glass and rubber carapace had the power to do me seriously bodily harm (and almost did on several occasions) I felt that it was time the cyclist be given his fair share of the public pie. After all, politicians have been encouraging us for years and presumably at the public‘s behest to adopt alternative modes of transportation as a palliative to the numerous ills associated with congestion, smog and green house gasses. I had been hearing this line of "encouragement" since I was young enough to comprehend "adult-speak" and I‘m sure it was being spouted long before. However, I had to date, found little encouragement in breathing car exhaust, having to share the road with eighteen wheelers and the prospect of receiving the dreaded "door prize"(having a car door opened in your face) except maybe the existence of a few recreational bike paths and ones own state of poverty. Same for a perpetually under-funded public transportation system that, bogged down by the overall level of traffic congestion seemed to take longer and be more crowded than ever. Maybe this is the incentive for cycling that was being referred to. Around 4am on November the 29th 2004, I was taken into custody by Montreal Police after having been caught ‘red handed‘ (or in my case "yellow handed" as I was using yellow paint that night) in the act of painting a Christmas ribbon at the intersection of Rachel and St. Denis, Montreal, Quebec. While in detention, a search warrant had been issued and much to my roommates dismay, my house searched and stripped of various items that would prove my culpability in connection to a number of incidences of "graffiti" that had sprung up in the past couple of years and that all bore the same signature (which is another word for "style" as I did not actually sign the vast majority of my pieces). The numerous stencils, photographs, documents and sketchbooks that were either confiscated as in the case of my computers hard drive or that I later found strewn about my apartment in a manner reminiscent of a Hollywood style CIA search, constituted what is known in legal circles as an ‘orgy of evidence‘. In retrospect, I ask myself how I could have been so careless. Lucky for me that question doesn‘t have the poignancy that it would have had if the outcome of The City of Montreal vs. Roadsworth had been less favourable. If instead of receiving the nominal fine of $250 and 40 hours of community service of my choosing -what most would consider a "slap on the wrist"- I had been prosecuted with the full weight of the law that some speculated could mean fines of up to $250,000, jail time and a criminal record; potentially life ruining consequences. On the contrary, news of my arrest from both alternative and mainstream media (for e.g. Chris Hand of Zeke‘s Gallery launched the first and perhaps most significant "Save Roadsworth" campaign on his blog) garnered a certain amount of public support and what some might aptly describe as "free publicity". If it werent for the knowledge of the countless hours spent conceiving designs, drawing and cutting stencils, frequenting hardware stores at significant personal expense and the physical demands involved in staying up all night and surreptitiously painting asphalt, I would have no reservations in saying the publicity I received was "free." While I had long entertained the thought of doing some form of street art as a response to what I believed was an ill-conceived use of public space on one hand and the discovery of the inspiring work of land artist Andy Goldworthy on another it was 9/11, an event that had the strangely liberating effect of making me feel I had nothing to lose, that provided the catalyst. For a long time I had been grumbling about the ill effects of a society dependant on oil and bent on over-consumption in general and our seeming unwillingness and/or inability to confront these issues despite our better intentions. The more the litany of complaints grew over an overstrained health-care system, obese children, bronchial disease, traffic congestion, pollution, global warming, war etcand the human misery these cause, the bigger and more fuel guzzling cars there were, the longer the lines of traffic grew and the hotter and smoggier the summer seemed to get. At best this apparent disconnect between our behavior and its consequences was symptomatic of a society grown complacent and unable to overcome its own inertia. At worst it was evidence of corporate, military and government collusion, abetted by a capitalist system where the bottom line is all that matters. Whatever the reasons, I came to the depressing conclusion that at least as far as Canadians were concerned, nothing short of a cataclysm, be it in the form of a hurricane or more likely the cancellation of the outdoor hockey season due to insufficient ice, would have the power to bring about a change in consciousness. What began as a form of activism rooted in a desire for more bike paths and justified by the rationale outlined above eventually grew into an art project that, to a certain extent, continues today. Fuelled by a sense of righteous indignation I also felt empowered by the expressive and creative outlet that street art afforded me. Instead of feeling like a helpless passenger on a train headed for disaster I felt that I had created a voice for myself amid the noise of the city. This may smack of self-righteousness to some and I am aware of how most people bristle (and rightfully so) when confronted with "preachiness." This is one of the reasons I resorted to a form of iconography that I feel is closer in spirit to satire than it is to protest. Not only was I lacking the confidence to issue slogan-like generalizations about issues I did not fully comprehend, I was also aware of a personal degree of complicity. An open-ended quality of expression would lend itself better to interpretation and dialogue than the "FUCK BUSH" or "OIL=WAR" kind of language that is typical of a protester‘s placard and that I felt people had become desensitized to. Furthermore, it‘s obvious to anyone who‘s followed events in the Middle East for instance that the hurling of stones only hardens those at whom the stones are being hurledand invites the hurling of bigger stones in return. As my personal artistic process evolved, political concerns were eclipsed by artistic ones and I often felt more inspired by the process than I did by the message I was trying to convey. Marshall Mcluhans famous quote "the medium is the message" is significant in this regard. The ubiquitousness of the asphalt road and the utilitarian sterility of the "language" of road markings provided fertile ground for a form of subversion that I found irresistible. I was provoked by a desire to jolt the driver from his impassive and linear gaze and give the more slow-moving pedestrian pause for reflection. The humourlessness of the language of the road not to mention what I consider an absurd reverence for the road and "car culture" in general made for an easy form of satire. In the spirit of Marcel Duchamps, all I had to do was paint a mustache on the Mona Lisa so to speak, to introduce a glitch in the matrix. A matrix made up in part by a worldwide network of roads and an ever-growing fleet of humans encased in steel carapaces, hurrying about like molecules in the body of an insatiable machine. While it may seem that the dedication with which Ive attacked asphalt since 2001 suggests an anti-car obsession, I am not so intent on car-bashing as in the culture that has grown around the automobile, one of the defining symbols of our age. Its invention has given rise to the phenomenon of sprawling suburbs, super highways and the demographic of the daily commuter. It epitomizes the capitalist ideal with its promise of independence, speed and mobility; an interface through which one can experience the environment in the comfort of a climate-controlled, sound-controlled and tinted glass interior. In one way or another, it has become synonymous with "freedom" (this puts a whole new perspective on what is really meant by "fighting for freedom" in Iraq for e.g.) and to curtail its use in any way is seen by many as almost a form of repression. To wrest the steering wheel away from the average car owner would be like asking Charleton Heston to give up his gun: "Out of my cold dead hand". The comparison is a relevant one as it highlights an underlying paradox of capitalism. As in the case of guns, the more people that drive a car the less freedom each individual car-owner actually enjoys. Despite the freedom, mobility and increased human contact that car commercials so tantalizingly suggest, the underlying reality is less alluring. While it is possible that some car owners spend their time cruising the rainforest, climbing mountains or speeding through the desert the vast majority are too busy commuting, sitting in traffic and worrying about gas prices and insurance rates. In fact you practically need four-wheel drive to experience nature nowadays as it recedes further and further with the inexorable advance of suburbia and the highways that connect to it. The conditions required to accommodate a more mobile and vehicular population creates a vicious circle that shields people from their environment while simultaneously rendering it more hostile thus confirming their need to further isolate themselves. Given the possibility of moving between work, the gym and home again without ever setting foot outside, it‘s not surprising that many people are out of touch with their surroundings. Under such conditions, space is merely transitional, the passing of scenery between point A and point B and it is therefore treated as such. As for the potential for increased human contact, one need only look at the rows of mostly one person per car traffic and the distances that separate many "modern" families to see that the automobile has isolated as much as it has brought people together. Despite an obvious antagonism towards "car culture" I am aware that advocating a complete renunciation of the automobile would not only be unrealistic but undesirable given the lack of viable, alternative forms of transportation that exist for much of the population, mainly those living outside of cities. My quarrel is not so much with the car itself as it is with the attitude that it engenders. It is a metaphor for a culture bent on speed, convenience, consumption and hyper-individualism. Where having a job and owning a car are the determining characteristics of the productive member of society whose economy is based on the ability of its citizens to consume. The fact of being able to cover large distances at a rapid pace with the flex of one‘s foot while surrounded by steel and in the comfort of ones own personalized environment has created a disembodied culture with a false sense of invisibility, self-sufficiency and a general sense of impatience. This is a dangerous psychological precedent in a world where community and sustainability is needed more than ever. If there is anywhere that mitigating our dependence on the automobile is not only feasible but increasingly and urgently needed, it is in cities where more than two thirds (and growing) of the worlds population now lives. After being arrested the nagging question on my mind "how could I have been so careless?" was soon replaced by the more basic "why did you do this?", the primary question asked by journalists and anyone else for whom my identity had been a secret. While I always had an answer at the ready and a script that was fine tuned with every interview, to this day I wonder about my motivations. My first attempts at street art manifest a cynicism bred by a sleazy corporate attitude that seemed to permeate everything, especially public space where corporate expression (i.e. advertising) seemed to not just represent the status quo but the only legitimate form of expression. I was frustrated by what seemed like a society that was subservient to this attitude ("car culture" was the epitome of this) whether through denial, fear, laziness, cynicism or ignorance. This was seemingly fostered by an impotent government and an aggressive corporate structure that was not just insensitive but antagonistic towards social and environmental concerns. This was perhaps an overly simplistic assessment of reality but not one that was wholly unjustified. The ability that street art gave me to respond, to express these perceptions in some way not only gave me a sense of empowerment but also helped relieve a certain amount of frustration that I attribute as much to personal factors as I do to societal ones. But there were other aspects that motivated me. There was the creative, artistic pleasure I derived from it. A desire to inject a sense of playfulness into my own life and surroundings not to mention the feeling of adventure and the undeniable rush associated with breaking the law. There was the egotistical thrill of getting up and the vicarious pleasure associated with the thought of an anonymous spectator discovering something I had left on the street. More importantly, it provided a direct means of expression unmediated by the gallery, museum or the advertising agency for example and the inevitable "hoop jumping" required to gain access to these. I refer to these thoughts and situations in the past tense in order to convey the atmosphere and headspace in which I justified breaking the law when I first started doing art on the street. Inherent to these laws is the suggestion that any form of public expression not intended to sell something is suspect and therefore imbued with a hidden agenda. Ive sometimes mused that had I attached a dollar value to my work I wouldnt have been arrested. "Nothing unusual going on here". Despite our trumpeting the notion of "free expression" one wonders what this really means in the context of public space. Although we thankfully dont live in a totalitarian society (some would argue this point) there is nevertheless an underlying assumption that to have a voice in the public realm requires money, property or political influence. Some would say that relinquishing barriers to public expression is to invite anarchy but I would argue that a certain form of anarchy already exists: corporate anarchy. Not that I think that marketing or advertising is wrong. The exchange of goods and services is obviously an essential facet of the human experience but not the only one and I feel the common space should reflect a greater diversity of expression. To express oneself outside of the "accepted" context however is to risk a certain amount of criticism. After all, who am I to impose my opinions on others? I don‘t pretend to have answers for anything and the complexity of the world is beyond the scope of my understanding but I still believe that I have the right to ask "Who are you to push hamburgers on me?" or "Who are you to pollute my air?" or Who are you to tell me to go to war?" etcDespite my cynicism, I feel that whether motivated through a sense of self-preservation or that of future generations, there is nevertheless a growing recognition that an industrial-age mentality is no longer adequate to the challenges that humanity is faced with. Though maybe not purely altruistic, there is an awareness that the interest of others could also be in ones own interest. Big words for a vandal.

Roads worth / Peter Gibson

Roadsworth målar med spray och schabloner men är långtifrån schablonen av en konstnär. Roadsworth leker med övergångsställen och körriktningsvisare på Montreals gator. Peter Gibson som han egentligen heter, gjorde sina räder mot Montreals gator i gryningen. Med färg, sprayburkar och schabloner ändrade han stadsbildens symboler som övergångsställen och skyltar. När han greps och åtalades uppstod en debatt i Kanada, en debatt om konst och uttrycksfrihet och om vem som äger rätten till utformningen av det offentliga rummet. I K special får vi följa Roadsworth, dels under rättsprocessen, dels på resa i Europa där han – både lagligt och olagligt – utövar sin konst.




http://roadsworth.com/

kreativitet2

"Kreativitetsträning handlar om att bejaka originalitet, att se det unika. Detta måste få ta tid, och behöver inte alltid bli bra från början. I den kreativa processen ingår att hantera misslyckanden. En god portion envishet underlättar också."




http://www.forskning.se/temaninteraktivt/teman/kreativitet/tiofragorsvar/tiofragorochsvar/hurskapaskreativaideer.5.34a8543912bbe474e1f80005292.html

kreativitet

"Lever man i en miljö som säger att "du ska göra det du blir tillsagd", då upphör man till slut att våga tänka nytt och förändra. En auktoritär uppfostran av barn gör att de inte vågar bryta mot regler, vilket är hämmande för kreativiteten."

http://www.forskning.se/temaninteraktivt/teman/kreativitet/tiofragorsvar/tiofragorochsvar/vemarkreativ.5.34a8543912bbe474e1f80005269.html

Behovet av att få uttrycka sej är livsviktigt.

seg idag....trött...opeppad.....energilös....så vad gör man?

tänker på att jag ofta kan vara så jävla otacksam mot folk

som gett mej så mycket....varför är jag så?

uppfattas jag så? eller är det bara jag som överanalyserar?

IALLAFALL SÅ VILL JAG VERKLIGEN BLI BÄTTRE PÅ DET.

Hur gör man? Har svårt med förpliktelser. att göra saker som jag inte känner för

och vill bara för att man borde göra dem. tycker inte om falskhet. och jag

har något slags extrem drivkraft att få vara mej själv, och vara ärlig mot mej

själv. min morbror carlos i chile sa till mej engång att han var sjuk...att han var galen..

men hur då?..alltså jag vet ju att han inte är det egentligen...och...ja vad är galen

egentligen?  hmm...men iallafall så sa han att folk inte gillar honom, och har svårt för

honom eftersom han är ärlig. han är för ärlig. och det är väl ingenting fel med det...

men folk vill inte höra ärlighet...folk vill inte höra sanningar....åsikter...dom vill bara

att man ska hålla med så att något slags "kaos" inte utbryter. en lärare var väldigt ärlig mot mej

under tiden på gerlesborgsskolan....han sa ibland ganska hårda saker....och jag påpekade det

till honom..då sa han att han gjorde det mot Mej eftersom att jag klarade av det. att jag uppskattade

det...och var tacksam över sanningen. 

Y, en kompis som spelar i ett rockband...sa till mej engång efter att vi hade haft en spelning 

i göteborg...när jag frågade..-vad tyckde du om spelningen? "vill du verkligen höra vad jag tycker?"

vill du ha den ärliga varianten eller den "falska"? 

Men det handlar väl om att inte förstöra  någon slags stämmning. 

hmmm.....men om man vill förändra...hjälpa till....om man vill ha en rak och ärlig

kommunikation. då blir ju oxå allting bra som man säger mycket starkare...om man verkligen

gillar någonting...älskar någonting. varför finns som här spärrarna? ärlighet/oärlighet?

är det en kulturell grej? är det olika mellan olika yrkesgrupper?

är det olika mellan kön? hur kommunicerar man? i chile fanns ett helt annat sätt att uttrycka

kärlek....här i sverige så uttrycker man den inte knappt....varför då?

och om man är arg...likaså....ska man uttrycka det eller inte?....det är ju mycket enklare

att förstå andra människor om man är ärlig och rak i sitt uttryck.....det behöver väl inte

vara en sån stor grej egentligen......eller handlar det om mod?....när C säger till mej i skolan

heej baby,,,hur e det?...så känns det som att det är någonting konstigt att säga...att hon går över en gräns...alla andra vid bordet reagerar.......S var oxå sån....och ärligt talat så uppfattas dom nog

många gånger som lite galna....hmm.....gränsöverskrivande är alltså "galet".....det normala är att

inte gå över gränser....hmm....men nån måste väl göra det? det krävs fan mod. det kan krävas

ett jävla mod att säga jag älskar dej till någon. men varför då. varför ska det vara en så stor grej?

är det för att andra kan bli avundsjuka? är det av rädsla för att den andra personen inte ska älska

en tillbaka som man inte vågar säga det. Jag väljer att inte säga sånt här många gången för att

folk kan tycka att jag är konstig....att jag skulle kräva någonting tillbaks genom att göra så...

att man går över en gräns....att man är en retard....hmmm......det som sägs och uttrycks inom en

kultur han inom en annan vara "sjukligt"....man ska hålla sej inom reglerna i samhället

som man lever i.....förutom inom vissa konstnärliga uttryck då....och då måste man sätta en

ettiket på det för att det ska vara OK....det här är konst...pga...olika referenser..utbildning etcetera....

det blir väldigt provocerande annars....är det därför som konstnärer räknas som "galna"?

hmmm.....ärlighet?...vad är ärlighet?...är lögnen bra? är den nödvändig. är ärlighet dåligt?

när är den bra. när är den dålig.om det inre syftet och medvetenheten är klar så borde det vara okej.

hmm......vad vill man med sin ärlighet....varför har vissa ett större behov än andra

av att uttrycka en ärlighet? uppväxt...bakgrund..? om man växt upp i en familj där man inte

uttrycker sej....knappt....man är väldigt dålig på att uttrycka sej verbalt.......det är mycket tystnad

och man förstår inte inte ens dom närmaste personerna i sin omgivning....sina familjemedlemmar....

dina kompisar ..vänner...kan uttrycka mera känslor och ärlighet än dina närma familjemedlemmar...varför är det så?.....varför känner jag precis just så i den ena familjen och tvärtom i den andra...hmm...

det här får mej fan att gråta....det är så jävla jobbigt.....sjuklighet och galenskap blir fan till av

att inte få uttrycka sej....helt klart...det tror jag...och inte tvärtom......om man inte kan göra

det verbalt....så får man göra det med andra medel.....därför målar jag....därför spelar jag musik....

hmmm......varför har jag det här behovet och inte många andra...?....är det för att jag är

och kommer alltid att vara anorlunda i min familj...?.....i båda mina familjer?..är det för att det finns en

lucka i min identitet...ett hål....som jag vill laga....men som aldrig kommer att kunnas lagas?

varför har vissa ett sånt extremt behov av att uttrycka sej och andra inte??? varför har dom ett 

sånt enormt behov utav att bli älskade??? är det inte det som det handlar om?? är det så??

är det människor som inte blivit sedda?...som inte fått höra att dom är bra och dugliga

människor precis för just det dom är. utan att behöva åstadkomma någonting. hmmm.....

fan vad sorgligt egentligen....men samtidigt är det väl just det som gör att det skapas

fantastisk konst...uttryck...fantastiska starka konstnärliga uttryck....hmm...är det

en blandning av allt det här jag snackar om som gör att vissa har ett sånt här extremt

behov utav att uttrycka sej?...varför skulle man annars göra det?? pga pengar???

det finns ju fan inga pengar inom konstnärliga uttryck......så nej...det tror jag inte...om det inte handlar 

om inom modebranchen då kanske.....men...hmmm...man gör det för att ens föräldrar vill det??

man gör det för att det är "fint" för att i den miljön som man växer upp i är det någonting rätt

och bra att göra??? Man gör det för att man vill bli känd??? man gör det för att om man inte

gör det så kommer man explodera och dööööö av alla jävla undertryckta känslor?????

Man gör det för att man kommer att döööööö eller skada någon annan eller sej själv pga all jävla 

undertryckt aggression  och hat som bara måste få komma ut och uttryckas????????

Är det viktigt att få uttrycka sej???

Är det okej att uttrycka sej...vad som hellst...hur som hellst?????

Dom som går över lagen för att få uttrycka sej.....varför gör dom det....vad handlar det om

egentligen???? om dom har såååå jävla mycket energi i sej så är det väl okej....

att dom använder den till någonting bra istället för att göra någonting annat olagligt.....

som att slå ner oskylldiga människor på stan....råna folk.....injucera droger...bankrån.....

eller att dom helt enkelt blir sjuuuuka på grund av att dom just inte har/får någon chans att uttrycka sej.

är det inte bättre?????? kolla bara på alla människor som sitter i fängelserna. jag tror många människor

gör det dom gör mest pga kicken. när jag var liten så gjorde jag några såna saker.

jag snattade....hade sönder bilrutor.....kastade in dom med stora stenar....gjorde inbrott och snodde

bilstereos.....det har hänt att jag har snott grejer i offentliga miljöer.....en gång saboterade jag lås i skolan

....en gång kastade vi in 10 stycken stora fönsterutor i skolan med tunga telelstenar. 

är det bra????? är det bra att slå ner folk???? har har aldrig slagit en annan människa

tack och lov....psykisk misshandel har inte heller varit min grej. Jag har missbrukat droger

och sökt kickar genom krimminella handlingar som sabotage, stöld, inbrott.....jag har gått på

egendom..saker...iställer för människor.

X....en person jag spelat i samma band som....var värre...han slog ner folk på stan,,,,

tilllochmed kunde han tortera dem.....TORTERA DEM. utan att gå in på närmre detaljer.

han uttrycker sej nu..fortfarande genom musik.....han skriker i en hårdrocksband..det går bra för honom.

TACK OCH LOV att det finns uttrycksformer som musik och konst. Hur fan hade världen

sett ut annars???? Och tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack TACK TACK TACK TACK TACK TACK TACK TACK TACK T A C K ALLA NI MÄNNISKOR SOM VÄLJER KONSTEN MUSIKEN, TEATERN, LITTERATUREN ELLER ANNAN SCENKONST OCH ATT GLÄDJA ANDRA MÄNNISKOR ATT NI GÖR NÅGONTING KREATIVT ATT NI BIDRAR TILL LIV OCH GLÄDJE OCH EN FORTSATT PROGRESSION AV UTVECKLIGEN INOM KONSTEN

TAAAAAAAAAAAAAAAAAACK FÖR ATT NI VÄLJER ATT GÖRA DETTA ISTÄLLET FÖR ATT DÖDA FOLK, FÖR ATT TERRORISERA

DET ÄR FAN EN HYLLNING TILL KONSTEN - TILL DET FRIA UTTRYCKET

HYLLA KONSTEN HYLLA KONSTEN HYLLA KONSTEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

KONSTEN ÄR VIKTIG!!!!!!! KONSTEN MÅSTE FÅ FINNAS!!!! KONSTEN ÄR LIVSVIKTIG!!!!!! DEN ÄR LIVSVIKTIG FÖR SAMHÄLLET!!!!!!!! KONSTEN MÅSTE FÅ FINNAS!!!!!!

Jag har läst att Adolf Hitler som liten var väldigt intresserad av konst och att måla. han hade konstnärsdrömmar, och sökte in till konstakademien i tyskland. men han kom aldrig in. han kom aldrig in. HAN KOM ALDRIG IN!! HAN KOM ALDRIG IN!! 

Jag vet inte men min teori och logik säger mej iallafall att OM han hade kommit in och haft konsten som

karriär istället för att bli en diktator och döda miljoner av människor så hade världen sett anorlunda ut.

..............

................

.................

...............

.................

...............

..................

.................

................

.................

................

................

.................

.................

...................

....................

...............

...............

................

................

behovet av att få uttrycka sej ÄR viktigt. Tro mej.

..................

.....................

....................

...................

...................

....................

.................

..................

Jag är tacksam över att jag fått möjligheten att göra det. Att jag lever i ett samhälle

som gör det enkelt för mej att kunna göra det. har vet inte hur det var i tyskland

under tiden då Adolf växte upp. Men om han var Gay som det påstås så tror jag inte

att det var okej att uttrycka den sexualliteten, läggningen, kärleken i det samhället.

Då hade väl nån dödat honom ifall han gjorde det. 

Istället dödade han miljontals andra som hämnd(?).

Att kunna leva i ett samhälle där man får uttrycka sej är VIKTIGT.

Konsten ÄR viktig.

Att man ifrågasätter system och lagar är VIKTIGT.

Hur gör man det????

Kan man göra det Utan att själv bryta mot lagen???

Hade jag kunnat känna och uttrycka det jag gör om min barndom...

där jag gjort kriminella gärningar??? Jag ifrågasatte...blev arg....frustrerad

över att jag inte kunde uttrycka mej....hmm....

Jag kommer ihåg att jag ville börja spela elgitarr...men man fick inte....för att jag

var för ung....hmm.....men när jag blev lite äldre började jag ju ändå....

samhället borde bli bättre på att SE...och ta vara på personer som verkar ha ett starkt

behov av att uttrycka sej.....oftast är det väl folk som söker uppmärksamhet

på ett eller annat sätt. 

En kille som gick i min klass på lågstadiet.....han var bråkig....dålig i skolan.....

det gick ett rykte om att han gick omkring med kniv.....hand föräldrar verkade vara alkoholiserade...

ingen gillade honom direkt för att han var DUM och ELAK.

Jag vet inte hur det gick för honom...men ....jag Tror han har haft det svårt....hmm...

Poängen är att OM man hade varit bättre på att SE honom så hade det kanske gått bättre för

honom. Han kanske hade varit perfekt som konstnär, som musiker? son hantverkare? Dansare? Fotbollsspelare? Vissa personer passar inte för att läsa böcker. Vissa personer måste få

uttrycka sej på annat sätt. TA VARA PÅ DERAS UNIKA OCH SPECIELLA EGENSKAPER

DÅ SAMHÄLLET!!!!! ELER VAD ÄR DET ANNARS FÖR SAMMHÄLLE VI LEVER I.

ALLA MÄNNISKOR ÄR FAKTISKT INTE LIKADANA.

BEROR UTBILDNINGSSYSTEMET PÅPENGAR??? HANDLAR DET OM ATT

PERSONERNAS FRAMTIDA YRKESVAL SKA GYNNA STATEN I PENNING 

SÅ ATT DOM SOM ÄR RIKA FÅR BEHÅLLA SINA POSITIONER OCH

FORTSÄTTA STYRA VÄRLDEN MED KRIG OCH JÄVLELSKAP???????

INOM KONSTNÄRLIGA YRKEN FINNS INGET DIREKT INTRESSE FÖR PENGAR.

Girigheten brukar inte vara så stor där. Många konstnärer blir nöjda bara dom får uttrycka sej.

Ge gåvor till samhället. Glädja folk och jobba med sina intressen. Ha mat på bordet. rena kläder och

ett hyfsat boende. JAG tror att det är så iallafall.

Censur inom konstnärliga uttryck ÄR INTE BRA.

Censur KAN skapa fet jävla AGGRESSION som kan ta sej uttryck på väldigt väldigt

farliga och extrema sätt. Det kan handla om grova sabotage, grov stöld, grov misshandel, självmord,

MORD, grovt rån. Punkt slut.

dekadens

dekadensdekadensdekadensdekadensdekadensdekadensdekadensdekadensdekadensdekadensdekadens

en jävla explosion av kreativitet

baaaaaaaaaaaaaaaam!!!

France officially bans the burka

France, home to Europe's biggest Muslim population, has officially banned women from wearing full-face veils in public places.

Other European countries have drawn up bans on the burka and the niqab, but France is the first to put it into practice.

The law comes into effect at an already fraught moment in relations between the state and France's Muslim minority, with president Nicolas Sarkozy accused of stigmatising Islam to win back votes from a resurgent far right.

http://www.ihavenothing.org/2011/04/11/france-officially-bans-the-burka/

flesh vertical

burka blue 1.0

Traditions of Design Activism: History and Traditions of Design Activism

David Lynch: Consciousness, Creativity and the Brain

Do schools kill creativity?

http://mobil.aftonbladet.se/kultur/article6006735.ab

Det finns 6 kommentarer till Ingen kommer undan etiken

• 28 okt kl. 09:31 Gustav Staaf, 29 år
  
  Det här var ovanligt klarsynt. Vad som är etiskt, och hur man definierar ordet etik, är definitivt någonting som behöver utvärderas, omprövas, i dagens sekulariserade samhälle. Att hävda den definition som Göran Hägglund gör, något slags gammalkristen moraletik, är oerhört föråldrat och jag håller med om, och hävdar, att Hägglund knappast kan ha förstått, eller gjort någon bredare analys av, det samhälle han lever i.
• 25 okt kl. 18:45 Pekman, 103 år
  
  Mycket ord och lite sagt. Etik handlar om värderingar och värderingar går inte att vetenskapligt bevisa som sant eller falskt om man får tro Axel Hägerström. Därmed inte sagt att man inte skall hålla sig med värderingar. Det är väl i stort sett vad politik handlar om, vilka värderingar som skall bli dominerande. Fultricket i politiken är just att hävda vissa värderingar som objektiva och sanna dvs fakta. Att behandla saken som RogerKn liknar mest frågan om hönan eller ägget
• 25 okt kl. 13:02 RogerKn
  
  Finnkolingen menar att vi skall sträva efter en sanning som aldrig går att nå - han vill att vi skall jaga ett ständigt undflyende ting som vi inte vet vad det är - frågan är väl om en förmodad sanning skulle stå att känna igen om den på något vidunderligt sätt skulle uppenbaras. Att fantisera om någon slags sanning blir ju verkligen ett försök att "förutsätta vad som skall bevisas" enligt Pekman. Hur tydlig skall för övrigt en text behöva vara för personer som Pekman,Finnkoling och Frobobbles skall förstå att det är själva förutsättningen och inte det som anses bevisat som är själva undersökningen av ett tillstånd som måste innehålla olika mening och betydelser för olika individer och grupper.Hur fasen Frobobbles kan påstå att Hägglund "dekonstruerar" när Hägglunds projekt inte är något annat än ett försök till [re]-konstruktion. Antaget att det postmodärna är ett tillstånd så kan det bara betyda att detta tillstånd är detsamma som en aktualisering av en frånsida av vilket fenomen som helst. Hitler hade sin moral och etik, så som SD har det. Jag har min och ni har er. En etik kan bara antas från en ståndpunkt som är partikulär. Med ett universellt anspråk blir en etik som sådan lika gärna imperialistisk som fascsistisk - till godo för någon och till ondo för någon annan. Det räcker således inte att undersöka själva villkoren för det producerande och för den delen det producerade - varje etiskt ställningstagande bär även en eller flera intentioner som är subjekt som begär sitt objekt. Begär så som diagnosen föregår patologin. Roger Karlsson
• 24 okt kl. 14:10 Frobobbles, 51 år
  
  Anders beskriver post-modernismen som en underhuggare, en liten rörelse från 60- och 70-talet bestående av en handfull filosofer som ville bryta ned och tala sant om de stora orden och de stora teorierna. Men det är inte dagens post-modernism. Idag är den Statsfeminism. Idag är den intolerant och dominerande på universiteten, där allt måste vara post-strukturalism, konstruktivism och post-kolonial teori. Allt detta är 100% jargong och svammel och har spritt sig till tidningarnas kulturredaktioner. Det Hägglund gör är helt enkelt att tvinga dessa falla på eget grepp: han DEKONSTRUERAR hela skiten och visar att den är just - skit. Med några enkla ord om att kejsaren är naken.
• 24 okt kl. 11:14 Pekman, 103 år
  
  Vad blev det av det här? En mångordig variant på det politiska språkets trick att "förutsätta vad som skulle bevisas"?
• 24 okt kl. 10:33 Finnkolingen, 62 år
  
  Den postmoderna tanken om "detroniserandet" av humanism, människovärde, m.m. var väl inte speciellt konstruktiv. En abstrakt nihilism och skepticism är inget att stå efter. En annan sak är att erkänna att vi aldrig når den fulla Sanningen, men att vi måste sträva efter den. Utveckla etiken genom debatt och ideologisk kamp. Det behövs fler som Ann Heberlein i diskussionen

postmodernismen som ett möjligt motstånd mot en nutida universallösning

Ingen kommer undan etiken

Anders Johansson om postmodernismen som ett möjligt motstånd mot en nutida universallösning

annons:

Att diskutera ”postmodernismen” är vanskligt. Det som åsyftas är i regel ett antal franska filosofer – Deleuze, Foucault, Derrida, Baudrillard, Lyotard – verksamma under 1960- och 70-talen. Problemet är att de själva inte identifierade sig som postmodernister. När man buntar ihop dem under den beteckningen reproducerar man en historieskrivning gjord av deras (ofta ignoranta) belackare – en Knut Ahnlund, en Alan Sokal osv.

Kruxet med idén om modernitetens slut – eller postmodernitetens början – är dessutom att den sortens historiska brott är själva inbegreppet av moderniteten. Följaktligen är postmodernismen, som Jean-François Lyotard konstaterade, ”inte slutet på modernismen utan dess födelse, och detta tillstånd är återkommande.” Det postmoderna bör förstås som ett tillstånd snarare än en epok eller skolbildning, ett tillstånd som det förmodligen är mer angeläget än någonsin att bejaka.

Ett ord som dyker upp allt oftare i samhälls- och kulturdebatten får mig i alla fall att tro det. Diskussionen om ”skandalerna” på Konstfack är ett bra exempel: efter vågen av raljerande krönikörer, en testosterondum facebookkampanj och indignerade politiker med fingret i luften, kom till sist en reaktion från Konstfacks rektor, Ivar Björkman(Dagens Nyheter 3 mars). Men i stället för att förklara att det var länge sedan konsten överskred sina institutionella ramar försäkrade han att Konstfack nu minsann skulle tillsätta ett etiskt råd och upprätta nya etiska riktlinjer för studenterna att hålla sig till. De indignerade facebookanvändarna kunde vara lugna.

Konstfackaffären var inget undantag. Googla ”etiska riktlinjer” och du får upp allt från Peab till användningen av hypnos. Ropen på mer etik går som en röd tråd genom tidens alla massmediala affärer: fallet med den mordåtalade barnläkaren på Karolinska sjukhuset i Stockholm, AMF-vd:n Christer Elmehagens pension, den jävanklagade domaren i Pirate Bay-målet – gång på gång lanseras samma patentlösning: etiska riktlinjer.

Är inte det bra då? Att det finns en etisk grund för medicinska beslut som handlar om liv och död? Etiska regler som begränsar en pensionsfondschefs möjligheter att dra personlig fördel av sin position? Jodå. Frågan är bara vad ordet ”etik” egentligen står för i dessa vitt skilda fall. Är det så säkert att det är rätt begrepp för att lösa samtliga dessa problem, att fälla domar i alla dessa fall? Vilken är den gemensamma nämnaren?

Poängen i det här sammanhanget är att 1960-talets postmoderna tänkande i stort kan förstås som en fundamental kritik av etikjargongens grund. Vad som ifrågasattes på 1960-talet, skriver den franske filosofen Alain Badiou i sin bok bok L’Ethique, var ”idén om människans naturliga eller andliga identitet, och därmed, som en konsekvens, själva grunden för en ’etisk’ doktrin i ordets aktuella bemärkelse: ett konsensusgrundat lagbyggande gällande människor i allmänhet, deras behov, deras liv och deras dödar”. Badiou försöker inte ens dölja sin vrede över den etiska vändning som följde på de postmoderna glansdagarna, en vändning som nu manifesterar sig i den offentliga debatten och på en realpolitisk nivå. Det är, menar han, något djupt konservativt över detta skifte: medan den postmoderna idén om ”människans död” implicerade ett missnöje med de rådande omständigheterna och en öppenhet för möjligheter att tänka livet med nya begrepp och i nya former, bygger den etiska vändningen på en outtalad tilltro till en allmän, naturgiven, mänsklig identitet – som råkar vara fullständigt lojal med Västs självtillräckliga egoism.

En bra illustration av det är Göran Hägglunds sätt att ställa ”etik och moral” mot ”massproduktion av lagar”, hederlighet och personligt ansvar mot politiska styrmedel. Intressant nog hamnar Kristdemokraterna genom denna antipolitiska retorik nära Humanisternas floskulösa ställningstagande mot ”politiskt och religiöst förtryck”, för ”människovärdet” och ”en global etik på humanismens värdegrund”. Bakom denna oheliga allians ligger en föreställning om att etiken alltid äger tolkningsföreträde. Det etiska perspektivet förutsätts per automatik äga större giltighet än det estetiska, medicinska, ekonomiska, politiska, religiösa och så vidare. Gör tankeexperimentet att Björkman hade lanserat hårdare politiska riktlinjer på Konstfack. Hur många timmar hade han fått behålla jobbet?

Problemet med denna ideologi – för en ideologi är det förstås – är inte bara att den bygger på en outtalad konsensus (vi vet ju alla vad en Människa är …) som i likhet med all konsensus är blind för vad den själv utesluter. Problemet är också att de allmänna etiska honnörsorden så sällan behöver konkretiseras och stötas mot det enskilda fallet. Precis som det är karakteristiskt att Hägglund inte preciserar vilken etik han förespråkar – den gamla vanliga klichén etik-å-moral antas vara god nog – är det signifikativt att innehållet i Konstfacks omtalade etiska riktlinjer diskuterades så lite under Odell-debatten. Etiken förblir en tom abstraktion, en kliché som är så stelnad att ingen ser den, ett facit som är så höjt över all misstanke att det inte ens behöver konsulteras.

Ett bra bud om man tvingas identifiera en gemensam nämnare i det postmoderna tänkandet är ifrågasättandet och detroniserandet av den sortens allmängiltiga svar, stora berättelser (”humanismen”), essentiella facit (”människovärde”) och abstrakta regleringar (”etiska riktlinjer”). ”[D]et abstrakta förklarar inget, utan måste självt förklaras” skrev den ovan nämnde Gilles Deleuze vid ett tillfälle. Det är en tanke värd att fundera på i relation till etikideologin. Vilket syfte tjänar till exempel föreställningen om en global etik på humanismens värdegrund i dag? Vad förklarar den, vilka människor är behjälpta av den?

”[S]yftet är inte att återupptäcka det eviga eller universella utan att hitta de villkor under vilka något nytt produceras” fortsätter Deleuze. Ju mer etikjargongen breder ut sig, desto tydligare blir behovet av ett postmodernt ifrågasättande av densamma. För etiken förklarar inget, den är det som måste förklaras.

Anders Johansson

Day-o

Chop Suey!

Under The Pyramids Lies A Treasure

World Painted Red

The KKK Took My Baby Away

lucy 2.0

bison skull pile

Bisonoxen på den amerikanska prärien uppskattas till att år 1860 ha varit ca 60 miljoner djur men vid slutet av 1800-talet var arten nästan utdöd. De jagades till nära nog utrotning och 1894 fanns bara 800 individer kvar.
Det främsta skälet till att den okontrollerade kommersiella bisonjakten omkring 1870 övergick till systematisk utrotning var att man därmed kunde tvinga in urbefolkningarna i reservat och göra dem beroende av bidrag från den federala regeringen. Utrotningsjakten organiserades av de stora järnvägsbolagen och USA:s armé i samarbete. Järnvägsbolagen tog hand om det praktiska fältarbetet och betalade jägare för att skjuta hela hjordar till sista buffeln, oavsett om man klarade av en kommersiell hantering av dem eller ej. William Hornaday beräknade på 1880-talet att varje bisonskinn som kom ut på marknaden under de första åren av 1870-talet i själva verket motsvarade 3-5 dödade bisonoxar. Arméns ledning blockerade alla försök att den politiska vägen sätta stopp för utrotningen. Särskilt general Philip Sheridan var mycket aktiv i detta sammanhang. Även president Ulysses S. Grant gav i handling sitt stöd för denna linje under de år som blev avgörande för beståndet. Han stoppade nämligen genom s k fickveto en lag som godkänts av kongressen och skulle ha räddat bisonbeståndet.[2]. Den mest kände buffeljägaren var översten William Cody, mera känd som Buffalo Bill. Han lär ha skjutit 4000 bufflar på 18 månader.
Skyddszoner i Yellowstone nationalpark hjälpte arten att överleva. Idag finns troligtvis 350 000 bisonoxar.

Sparka ihjäl en igelkott?

NIQABITCH SECOUE PARIS ( Official Video)

I wonder (Brenda Lee)

to be what you must you must give up who you are

to be what you must you must give up who you are

donde estas

Life is A Conflict.

...life is a conflict......

Om jag dör imorgon.

OM jag dör imorgon så har jag levat mitt liv EXAKT så som jag velat leva det.

ordspråk einstein

information is not knowledge. The only source of

knowledge is experience.

Albert Einstein

If you want to succeed, triple the amount of

mistakes that you make.

Albert Einstein

freedom

Freedom from the desire for an answer is essential to the understanding of a problem. Jiddu Krishnamurti

litte wheel spin and spin big wheel turn around anr aroun

litte wheel spin and spin big wheel turn around anr aroun

magic is afoot

a·foot  (-ft)

adv. & adj.

1. On foot; walking.

2. In the process of being carried out; astir: plans afoot to resign.

codine

COD´INE buffy sainte-marie 1966


My belly is a-cravin', I got a shakin' in my head,
I feel like I'm dying, and I wish I was dead.
If I live 'til tomorrow, that'll be a long time,
But I'll real and I'll fall and I'll rise on cod'ine,
And it's reel, and it's real, one more time. 

Well, when I was a young girl, I learned not to care
Off whiskey, and frlick I often did swear.
My mother and father said, Whiskey's a curse.
But the fate of their baby was many times worse,
And it's reel, and it's reel, one more time. 

Stay away from the cities; stay away from the town,
Stay away from the man pushin' codeine around,
Stay away from the stores where the remedy is fine,
For better your pain than be caught on cod'ine,
And it's reel, and it's reel, one more time. 

You'll forget you're a woman, you'll forget about men,
Try it just once, and you'll try it again.
You'll forget about life, you'll forget about time,
And you'll live off your days as a slave to cod'ine,
And it's reel, and it's reel, one more time. 

INSTRUMENTAL BREAK 

But, if I die tomorrow, still one thing I've done,
I've heeded the warning that I got when I was young.
My one satisfaction, it comes when I think
That I'm livin' my life without bendin' to drink,
And it's real, and it's real, one more time. 

And my belly is a-cravin'; I got a shakin' in my head,
I feel like I'm dying, and I wish I was dead.
If I live 'til tomorrow, that'll be a long time,
But I'll reel and I'll fall and I'll die on cod'ine,
And it's real, and it's real, one more time.