miércoles 31 de agosto de 2011

Funderingar om materialet.

Dags för en ny tavla igen.
Kom på att jag inte fotat den senaste...hmm...undra hur länge man kan leva så här.
Tänk om idéerna tar slut? Eller om materialet tar slut?...Ramarna är faktiskt slut nu...
hur fixar jag flera?? Inte det lättaste med tanke på vad det är för slags ramar...
papperet är inte heller det enklaste....och nu börjar jag på det sista exet så det börjar bli
bråttom. Jag ska alltid vänta intill det sista.....typiskt mej....tänk om jag kunde
få obegränsat med material...så kan jag fortsätta måla hela livet ut....jag tror faktisk
jag bara skulle få fler och fler idéer ju längre jag höll på. Men ja ja....fan måste ta tag i det
här med bristen på papper och ramar....sheise.....papper kan jag alltid fixa....
men det är bökigt....bara för att jag är så omständig och endast arbetar med just
en speciell typ som inte går att köpa någonstanns......ramarna måste gå! fuck....
imorgon ska jag fan ta tag i det här problemet....

nu måla....




Shysst site!

http://www.streetartutopia.com/


lunes 29 de agosto de 2011

WTF


sábado 27 de agosto de 2011

HAY TRES COSAS EN LA VIDA

Tyckte det här var fint, som min kusin Marcela skrivit på facebook:


HAY TRES COSAS EN LA VIDA QUE NUNCA REGRESAN... EL TIEMPO, LAS PALABRAS Y LAS OPORTUNIDADES... HAY TRES COSAS QUE PUEDEN DESTRUIRTE... LA MENTIRA, EL ORGULLO Y LA ENVIDIA...HAY TRES COSAS QUE NUNCA DEBES PERDER... LA ESPERANZA, LA PACIENCIA Y LA HONESTIDAD... PERO HAY TRES COSAS DE MAYOR VALOR... LA FAMILIA, EL AMOR Y LA AMISTAD!!!

jueves 25 de agosto de 2011

Färgglad kritik av konventioner

Den här artikelt från kumlanytt tyckte jag var bra.



Färgglad kritik av konventioner


Idag ska det inte handla om museum och miniatyrrävar, men vi håller fast vid det alltid lika intressanta ämnet kritik.

Jag skulle vilja påstå att jag överlag är en relativt rättskaffens medborgare. Jag köper ekologiskt och rättvisemärkt, betalar tv-licensen (även om jag har mina åsikter runt den), håller upp dörren åt folk, röstar, försöker att alltid möta världen leende och med hyfsat öppet sinne... ja eftersom jag är en sån hyvens medborgare kan listan göras lång.

Bland många saker som får mig att sucka trött eller lägga pannan i bekymrade veck är meningslös eller missriktad skadegörelse. Den typen av skadegörelse som sker utan någon större anledning än att man fick någon konstig lust, eller den missriktade när man tror att man ger igen på något men det egentligen bara drabbar en själv i slutändan. Jag brukar på största allvar skämta om att det värsta jag vet är ren dumhet, ondska kan jag ta för den är åtminstone genomtänkt.

Jag läste en artikel idag på DN Kultur som satte mig i konflikt. En elev på Konstfack är i blåsväder igen, men den här gången är det Konstfack som står för blåsten. För två år sedan sprejade Yonas Millares en Afroditestaty i Konstfacks foajé orange med blåa prickar. Konstfack polisanmälde det hela som vandalism utan att veta att handlingen var en del av ett verk som Millares arbetade på. När Millares handledare fick veta detta uttryckte hon att det var ett dåligt projekt, det var vandalism och Millares ville bara få uppmärksamhet.

Varför tog Millares upp sprayburkarna och färgade Afrodite? Vad ville han med denna färgglada manifestation? Millares förklarar att han riktar kritik mot Konstfacks exteriör och interiör. Kritvit funktionalistisk stil och vita statyer från antiken* - för Millares som har sitt ursprung i Chile representerar det totalitet och makt, de vita statyerna är kolonialmaktsmonument och ett sätt att tysta ursprungsbefolkningen. På Konstfack är alltså bara en vis typ av konst och estetik representerad i miljön och likriktningen i utbildningen ser han som en förlängning på det hela – vit och medelklass, en allvarsam och pretentiös ton. Förutom detta ville Millares sätta mer glädje och liv i rummet. Han rustade sig med sprayburkar för att göra något åt detta. Det faktum att det blev sprayburkar är en liten extra knorr på historien - sprayburkarna står långt ner på den konstnärliga stegen.

Helena Söderberg, prefekt på Institutionen för design, konsthantverk och konst, kommenterar med att Konstfack inte vill stödja skadegörelse eller brottslig verksamhet, således kommer Millares konstverk inte att få ställa ut och att verket inte heller hade relevans. Hon svarar inte på frågan om den kritik som Millares framför genom sin manifestation. Söderberg håller dock med om att konst ska utmana och ifrågasätta, även om den inte ska begå brottsliga handlingar.

Millares tar för övrigt ansvar för sina handlingar och betalar 28 000 kronor för renoveringen av statyn. Han ser detta som ett försök att tysta ner honom och känner sig bara mer sporrad av att jobba med den här typen av frågor.

Så varför hamnade jag i konflikt? Jag håller med Söderberg om att man inte ska begå brottsliga handlingar. Men jag tror att den kritiken som Millares vill rikta mot Konstfack inte är helt oväsentlig. Jag har ingen djupare inblick i verksamheten på Konstfack, hur den bedrivs eller vad målet med utbildningen är annat än att utbilda konstnärer (så jag har ingen åsikt i huruvida Millares skulle ha sökt en annan utbildning). Däremot ska man ha ett kritiskt seende på allt som institutionaliseras, om inte annat för att det inte ska stelna i tiden, bli något slutet eller bli en klubb för inbördes beundran.

Konsthistoriskt finns det många exempel på konstnärer som har reagerat på den rådande konventionen och den tongivande institutionen. Impressionisterna, ledda av bl a Claude Monet (1840-1926), är ett slående exempel på det när de 1874 ställde ut sin egen konst som hade refuserats av salongerna där det akademiska måleriet härskade.

Jag tycker också att sättet som Millares framför sin kritik på, att färglägga Afrodite i hjärtat av den konstnärliga och akademiska utbildningen, är en god poäng för det han vill framföra. Det finns också en humor i handlingen som jag flinar lite åt (och så är jag en anhängare av färg och allt som är färgglatt).

Men det är fortfarande en brottslig handling och det är inte ok. Det går inte att komma ifrån att Millares har ägnat sig åt ”otillåten modifiering” (som Wikipedia benämner som ett sätt att förklara vandalism). Jag kan dock inte komma ifrån att jag tycker att hans handling och intention har en god och genomtänkt grund. Men är det ett bra sätt att framföra den på?

Jag konstaterar att min inre konflikt är löst genom att dra slutsatsen att jag inte har något slutgiltig ställningstagande till händelsen. Men jag är helt övertygad om att det inte är sista gången något sånt här är på tapeten, fortsättning följer med största sannolikhet. Fast å andra sidan, som humanist är jag mer intresserad av diskussionen än det faktiska svaret, hur ska man annars ta sig framåt?

http://www.kumlanytt.se/kulturen.php?subaction=showfull&id=1307031414&archive=&start_from=&ucat=1,12,52&

70-tals rulle (intro)

Lovelace

Gjorde just klart den nya mönster-tavlan. Den gick mycket snabbare att göra än
den förra. Ibland känns det som att dom snabbaste blir dom bästa.
Jag kallar den för Lo Barnechea. Eller Lo Barnechea in the summer time.
Nått sånt. Lo Barnechea är stadsdelen i Santiago, Chile, som jag kommer ifrån.
Det ligger nära bergskedjan Anderna, och man kan se dom snöbetäckta bergstopparna året runt.
Endel bergstoppar är vulkaner. På sommaren är det alltid solklart i 3-4 månader i sträck.
I bergen finns floder och små sjöar. Iallafall ja..det var inspirationen...eller...ja så som jag har tänkt...
eller..ja...mönstret i tavlan uttrycker mej själv i ..och..mina tankar....ja...nej nu orkar jag inte skriva mer...
lägger förmodligen in en bild på tavlan sen när jag laddat batteriet på min kamera (var fan e laddaren?!?!?!?)....kanske i skolan??
för övrigt så laddade jag just ner Deepthroat (1972) med Linda Lovelace....ser fram emot att se den. :)
























Panorâmica de área residencial da classe alta - Lo Barnechea e La Dehesa



miércoles 24 de agosto de 2011

more paint

funderar jag på att börja på en ny tavla...



martes 23 de agosto de 2011

Bra arbetsdag!!

Mycket bra arbetsdag idag!

Utveckling, utveckling.
Då sover man gott!

lunes 22 de agosto de 2011

wallstreet diamonds


shing-ri expanded




lucy 2 expanded


expanderat mönster


domingo 21 de agosto de 2011

Wallstreet Diamonds

nya målningens arbetsnamn: Wallstreet Diamonds, eller Diamonds on Wallstreet

blir nog klar imorgon...


sábado 20 de agosto de 2011

Bra låt


Monica Zetterlund: Sov







Nya tavlor!

Börjar på en ny serie tavlor idag.
En fortsättning på the monetery-system mönstrena.
Är peppad!

Förhoppningsvis får jag tag på ett galleri så småningom
där jag kan ställa ut allt som en processutställning
med diverse skisser och allting samlat. Kanske sammanlagt
20 tavlor. Vi får se. Tror att det skulle bli jävligt mäktigt iallafall.


jueves 18 de agosto de 2011

Hammarbybacken!

Ny hobby! Löpträning i hammarbybacken! :)


lunes 15 de agosto de 2011

Konsten lever inte i ett frirum


Publicerad 10 mars 2010 kl. 16:57

Konsten lever inte i ett frirum

Lars Vilks mordhotas för sina Muhammedkarikatyrer. Medierna kontrar med att yttrandefriheten inte går att kompromissa med. Vad händer egentligen när konsten lämnar sin frizon? Kulturvetaren Emma Eleonorasdotter svarar.
SKÅNE Teckningar i impressionistisk stil, så benämner Lars Vilks sina verk.
– Hur han pratar om bilderna är ett retoriskt steg i att göra dem till konst, säger Emma Eleonorasdotter, som skrivit sin examensuppsats om rondellhundsdebatten 2007 när hon läste kulturvetenskap på Malmö Högskola.
Med uppsatsen ville hon undersöka Lars Vilks syfte med att teckna Muhammed som en rondellhund, och i vilket sammanhang som han la fram sina verk.
– Vilks huvudsyfte med teckningarna att få stor medieuppmärksamhet. Det är häpnadsväckande att se hur rätt han träffade i sin bok "Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar" som han skrev tillsammans med Martin Schibli. Där understryker han att konstnären inte ska vara politiskt korrekt eller tänka etiskt. Istället ska konsten befinna sig i ett moraliskt frirum.
I en intervju med HD säger Lars Vilks att han gör konst av hoten. Hur tolkar du det?
– Återigen det här absurda. Vilks hävdar bestämt att konsten existerar i ett frirum, vilket den uppenbarligen inte gör när något sådant här händer. Då blir konsten både politisk och konkret. Frågan är inte om det är konst utan vad för slags konst det är. Vi måste sluta låtsas att konsten är uppburen och sluta placera den på piedestal.
Hur vanligt är det att konst får sådana här starka reaktioner?
– Jag tror inte att det är vanligt. Men det är en extremt spänd situation när det redan finns ett så utbrett och normaliserat hat mot muslimer i västvärlden och i Sverige.
Konstnärsförbundet varnar för att konstnärer kommer självcensurera sig, vad tror du?
– Om konstnärer väljer att göra en politisk kommentar med sin konst, ser jag ingen anledning till att de skulle utsättas för mindre press än till exempel politiker eller debattörer. Sedan måste vi fråga oss varför vissa extremister ser de här nidbilderna som en sådan spark i ansiktet att de mordhotar någon.

viernes 12 de agosto de 2011

jueves 11 de agosto de 2011

Boktips

Vore intressant att läsa den här:

The Manual av Bill Drummond och Jimmy Cauty

martes 9 de agosto de 2011

no comments

oh really?

"I could never be an artist, I don´t have enough tragedy in my life..."

lunes 8 de agosto de 2011

Word up Ernst Billgren!

Konstfacks ledning ska inte ägna sig åt brottsutredningar , skriver konstnären Ernst Billgren med anledning av det uppmärksammade videoverket i tunnelbanan. Foto: STELLA PICTURES



Konstklimat som från Tredje riket
Ivar Björkman, Konstfacks rektor, borde inte ägna sig åt juridiska brottsutredningar, skriver Ernst Billgren, en av Sveriges mest betydande konstnärer: "När konstinstitutioner gör polisutredningar och polisen och politiker gör konstnärliga bedömningar får Sverige ett konstklimat som hämtat från tredje riket eller Sovjet."

Jag förstår att konstfackstudentens Nugs videoverk, om någon som sprejar en tunnelbanevagn med graffiti, uppfattas som provocerande.
Kanske är det till och med skadegörelse i lagens mening, vad vet jag.
Men i mina ögon handlar det också om konst, som berör kärnan i ett demokratiskt samhälle.
Han visar hur bräcklig maktbalansen är mellan samhällets institutioner.
Jag lägger ingen värdering i att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ser graffiti som skadegörelse och blir arg. Det blir jag också. Tags är det värsta jag vet.
Jag har full förståelse för att SL kräver ersättning för skadorna och hotar med att polisanmäla.
Men det som gör mig beklämd och allvarligt oroad för det svenska konstklimatet är Konstfacks rektor Ivar Björkmans ängslighet.
Som ledare för en av Sveriges viktigaste konstinstitutioner har han ett ansvar att stå upp för det konstnärliga perspektivet, även när han utsätts för press från politiker och polis.
I går diskuterade Nugs Konstfacks styrelse Nugs konstverk "Territorial Pissing", som ställdes ut som examensarbete förra våren. Men redan på morgonen hade Ivar Björkman skickat ut en ynklig kapitulation till pressmeddelande.

Han skriver bland annat att han utrett om institutionen för konst hade godkänt Nugs iscensättning. "Konstfack ställer sig inte bakom examensarbeten som tillkommit genom olaglig handling."
Men enligt Björkman är det "inte klarlagt om verket tillkommit som ett led i en brottslig gärning eller bara återgett en sådan."
Prefekten Olof Glemme slår också fast att verk som tillkommit på olaglig väg inte ska kunna redovisas som slutprojekt.
Därmed är Konstfacks trovärdighet som den fria konstens lärosäte punkterad.
Naturligtvis lyder konstnärer och Konstfackstudenter under samma lagar som alla andra. Men det är polisen som ska utreda eventuella brottsmisstankar och det är domstolarna som därefter ska pröva dem.

När Ivar Björkman föregår brottsutredningar och pekar ut enskilda elevers konstverk som resultat av olagliga handlingar tangerar han inte bara förtal, han abdikerar också från sin roll som konstnärlig ledare. Konstfack borde ha integritet nog att låta polisutredningen ha sin gång och koncentrera sig på den krävande uppgiften att bedöma sina elevers arbete utifrån konstnärliga aspekter.
Med Konstfacks nya policy skulle Carl Johan de Geer få underkänt för sin klassiska vapenvägraraffisch från 1967, som ledde till en dom för skymfande av rikssymbol. Kjartan Slettemarks manipulerade pass, där fotot var ett montage av ett fotografi av Richard Nixon och hans eget hår och skägg, skulle aldrig få ställas ut. Dan Wolgers installation, där han sålde ett par bänkar som han fått låna av Liljevalchs konsthall, skulle stoppas.

När konstinstitutioner gör polisutredningar och polisen och politiker gör konstnärliga bedömningar får Sverige ett konstklimat som hämtat från tredje riket eller Sovjet.


Ernst Billgren


17 feb 2009 06:53
http://www.expressen.se/debatt/1.1468934/konstklimat-som-fran-tredje-riket

viernes 5 de agosto de 2011

Your Finger Length Tells All About You!

http://www.viewzone.com/fingers.html

hittat på nätet

Jag ville va vit

Jag såg på ett gammalt avsnitt av Tyra banks show och det handlade om mörka kvinnor som bleker sin hy för att bli ljusare. Tyra hade ett par mörka kvinnor på programmet en av kvinnorna blekte sina barn. Hon hade tre söner och dom var jätte söta men hon blekte deras hy för att hennes mamma blekte hennes hy när hon växte upp och dom där små barnen visste mer om bleknings kräm än en full vuxen kvinna dom sa att ljusare hy var bättre osv. Det där var bara så sorgligt hy blekning är inte bara en svart grej det finns asiater,indier,latinos som bleker sig. Av någon dum andeledning försöker alla andra raser nå den eruopiska standarden av skönhet. Jag menar inte alla men t.ex araber och afrikaner som sätter på sig linser med galna färger liksom kom igen något i deras bakhuvud måste säga till dem att ljus ögon är finare än deras egna ögon färg. Jag har en kompis som va lika mörk som mig hon har blekt sig sen 2008 och är lika ljus som beyonce nu. Det ända sättet man kan se hennes riktiga hud färg är på hennes knogar för att det är svårt att få i bleknings medel där. Jag tycker inte om att hon bleker sig men men. När hon blev ljusare fick hon beröm om hur vacker hon var ingen gav mig beröm för att jag var mörk. Och när jag dejtade mörka killar som oftas var ljusare mig gjorde dom sig rolig på min bekostnad och t.ex jämmnförde sina händer med mina och kollade vem som var mörkast . Så under hela min uppväxt trodde jag att jag var ful för att jag var mörk jag är inte lika mörk som Alek wek men jag är mörk. Så jag gick och köpte bleknings kräm (skin light) och smörjade in mig med det och såg resultat efter en vecka. Det sjuka va att jag sjönga om att jag skulle bli finare om jag blev ljusare medans jag smörjade in mig hahahah. Jag slutade bleka mig efter en vecka för att jag skämmdes liksom det är inte fult att va svart vad fan höll jag på med. Det var en snubbe som var besatt av mig så jag bestämmde för att fråga honom vad han såg i mig. Han sa att jag var vacker för att jag hade långa ben exotsika drag fylliga läppar och att han tyckte om det. Det var då jag insåg att jag var vacker liksom hur många tjejer har långa ben som jag och tjat ass ahhah jag kan bli model Naomi you better watch out. JAG ÄLSKAR MINA BEN OCH MINA LÄPPAR OCH MITT AFRO <3<3 Det finns tjejer som simmar för att få lika långa ben som mig och tjejer som använder botox för att få fylliga läppar och min rumpa är tjat och lagom stor fast jag är small medans vissa andra går runt med plankor och mina ögon fransar är böjda damm jag är ju hot like the sun hhah

martes 2 de agosto de 2011

Pablo Picasso

Every child is an artist. The problem is how to remain an artist once we grow up.

lennon


lunes 1 de agosto de 2011

Mana Antirasistisk Tidskrift

Mana: Makten tystar oss


Publicerad 14 januari 2008 23.30 Uppdaterad 16 januari 2008 9.27
Kultur & Nöjen. Kulturrådet har kritiserat den Malmöbaserade tidskriften Mana för antisemitism och för att nedvärdera kvinnor. Det här uppropet är en reaktion från medlemmar i Manakollektivet.
Vad är Mana?


Mana är till sin form en liten kulturtidskrift, en tidning, ett magasin – men är till sitt innehåll en fyrbåk i det högerdominerade, patriarkala och etniskt rensade medielandskapet i Skåne och i Sverige. Mana är en radikal röst där tystnad råder, ett utrymme för tankar som annars trycks ut i kanten. Mana är marginalernas makt, ett sätt att väcka tankar och debatt som inte ges någon plats i huvudfåran.


Mana är också ett kollektiv av människor som till största del består av kvinnor, och kvinnor har också några av de viktigaste funktionerna i Manas organisation. Kollektivet består av svartskallar, och svartskallar har några av de viktigaste funktionerna i Manas organisation. Kollektivet består till hundra procent av feministiska och antirasistiska aktivister.


Mana ger feministiska och antirasistiska aktivister ett livsnödvändigt utrymme för diskussion. Här kan vi styra över den debatt som gäller våra liv. Här kan ett feministiskt och antirasistiskt klimat frodas som spränger de gränser som satts upp i resten av det svenska – och det internationella – medielandskapet.


Mana är en tidning och ett kollektiv som inte drar sig för konflikt, som inte förnekar att de finns. För fyra år sedan fanns en konflikt i vårt kollektiv som ledde till att redaktionen splittrades. Av den konflikten har Mana dragit lärdom: hos oss finns ingen tolerans mot patriarkalt beteende, och så ska det förbli. Kollektivet Mana arbetar ständigt och aktivt med jämlikhet som ledord: det märks i vår tidning och det märks i vår organisation.


Att tala om Mana som kvinnoförnedrande är kvinnoförnedrande. Vi feministiska aktivister i Mana kräver rätten att äga berättelsen om vår tidning och om vår redaktion. Tala inte över våra huvuden. Tala med oss! Tala med alla de feministiska aktivister och forskare som regelbundet skriver i vår tidning – gratis! – för att Mana just är en feministisk fyrbåk.


Nu blir vi anklagade för att sprida hat och okunnighet. Nu blir vi anklagade för att förtrycka och trampa ner. När vi söker ekonomiskt stöd för att kunna fortsätta leverera kritik, debatt, nya vinklar, andra idéer, då blir vi kallade antidemokratiska. När vi, efter att ha producerat reflekterande och analyserande texter om feministisk debatt (Mana #1 2007), om politisk ekonomi (Mana #2 2007), om utvecklingen i Latinamerika (Mana #4 2007), då blir vi kallade intoleranta. När vi försöker vända debatten om rasism så att den inte som alltid handlar om minoriteten utan om majoriteten och skriver om Vithet, då blir vi anklagade för att vara rasister. När vi tar öppen debatt med religiösa fundamentalister (Mana #3 2007), då sägs det att vi är onyanserade och förvrängda. När vi diskuterar krigets mekanismer och granskar ockupationsmakter, då blir vi kallade antisemiter och antidemokrater. En stor majoritet av våra artikelförfattare är kvinnor, ändå sägs det att vi nedvärderar kvinnor. En stor majoritet av de som intervjuats i våra texter är kvinnor, ändå sägs det att vi nedvärderar kvinnor. En stor majoritet av de bilder som trycks i vår tidning föreställer kvinnor – kvinnor som agerar, som reagerar, som tar plats – ändå sägs det att vi nedvärderar kvinnor.


Det är en absurd ironi att de som har makt försöker tysta de maktlösa genom att stjäla de begrepp vi använder för att beskriva vår vardag. Samtidigt fångar det kärnan i vad Mana är: ett utrymme, en möjlighet, för maktlösa att ge sina egna beskrivningar. Detta är Mana. Vi slutar aldrig.


BRITTA ABOTSI, journalist

ANKI BENGTSSON, journalist

JOACIM BLOMQVIST, journalist, redaktionssekreterare

JORGE CAPELÁN, webbredaktör

AIDA GHARDAGIAN, konstnär

ADRIÁN GROGLOPO, sociolog

SARAH HIRANI, fotograf

jACQUELINE hOANGnGUYEN, formgivare

ANN-SOFIE JAKOBSSON, journalist, ordförande ISS (Manas ägarförening)

REBECCA LERNESJÖ SELBERG, doktorand i sociologi

KATARINA LIND, student

BINAJI MAROUF, student

NADIA MAZZONI, fotograf

JAN PETTERSON, formgivare

BABAK RAHIMI, JOURNALIST, VERKSAMHETSSAMORDNARE ISS

FLORENCIA ROVIRA TORRES, lärarvikarie

LEANDRO SCHCLAREK MULINARI, journalist

NAZEM TAHVILZADEH, doktorand

JOHN ÅBERG, statsvetare


– medlemmar i Manakollektivet

Tidskriften Mana - Detta har hänt

Malmöbaserade tidningen Mana riskerar att mista Kulturrådets kulturtidskriftsstöd på 250 000 kronor, sedan en medlem av rådets referensgrupp, Dilsa Demirbag-Sten, kritiserat Manas sätt att skriva om Israelfrågan.

sagavia